47 hours and counting...
Idag var vår låt Road Salt bubblare på Trackslistan i P3! Det är öppet för alla att rösta fram till på måndag klockan 14:00, och nu hoppas vi förstås att många registrerar sig på P3s hemsida och röstar på oss så att vi har en chans att ta oss in på listan. Man får bara rösta en gång per person, så därför är det extra viktigt att alla som tycker att Road Salt faktiskt förtjänar en plats på Tracks drar sitt strå till stacken nu :)
Kram,
Pain of Salvation
http://sverigesradio.se/cgi-bin/p3/tracks/index.asp?taskid=1
Limo till slottet. Uppsvidade killar i limon på väg till Örebro slott. Vad är väl en bal på slottet? Vi hoppas att den ska vara alldeles... alldeles underbar! Och det var mycket riktigt en väldigt trevlig tillställning med massor av god mat och ett förträffligt välkomsttal av Karl-Jan. Bra jobbat Örebro!
Högoddsarnas Örebro. Vi har hunnit med det första riktiga repet idag och ett gäng intervjuer och happenings. Det tar ett tag att komma in i cirkusen igen efter veckorna som gått, men vi trivs :) Igår var vi och Crucified Barbara på spökvandring på slottet, med stearinljus och spöksminkade skådisar som berättade historiska hemskheter från Örebros mörka förflutna. Vissa blev lite spökrädda av stämningen. Själv kände jag som alltid att de döda inte skrämmer mig - alla berättelser visade ju tydligt att det mest otäcka som finns kan vara levande människor, och de har man ju runt sig dagligen! Kvällen spenderades sedan med god mat och halva Orsa Spelmän som slog sig ned hos oss och pratade musik.
Så var det dags att redovisa Pain of Salvations röstningsresultat för deltävling 4.
Vi samlades faktiskt, dagen till ära, under glada former och trivsamma tillrop för att se sista deltävlingen tillsammans (utom Persom var med oss SMS-ledes). En respektingivande mängd god mat och onyttigheter intogs under kvällen. Det var kul att se att den höga kvalitén från första och andra deltävlingen var tillbaka.
Oavsett vad man tycker rent smakmässigt om nummer och låtar så är det faktiskt bara så att årets tävling är den bästa på typ åtta år, minst. Det finns artister i varje deltävling som faktiskt tänker på och menar det de sjunger, och gör det de ska göra och gör det bra. För att inte tala om en drucken Dolph som vinglar ut till taxin efter helkväll med gaymaffian - stor konst!
Nåväl, nu var det inte därför vi var här. Här kommer Pain of Salvations röster:
Johan röstade på Sibel, Per på Neo (vi andra frågade om han taktikröstade men han vidhöll en försmak för falsettsång), Léo röstade på Anna och Daniel röstade på Sibel. Fredrik röstade inte, men vi lyckades åtminstone dra honom från OS-sändningarna vilket är en bragd i sig. Vid andra omröstningen fick Jöback vårt stöd.
Vi var alla väldigt glada och nöjda med att Anna vann och grattar stort - ännu en seger i år för äkthet och musik! Jag (Daniel) tycker det var synd att Sibel åkte, men tror att hennes lite onödiga scennummer dribblade bort låten. Synd, den hade massor av roliga detaljer, bra klös i sången och ett bra driv - och ett snyggt undvikande av tonartshöjning som förtjänar en eloge bara den :)
Avslutningsvis vet vi ju nu alltså att vi ska möta Pernilla i första duellen i Andra Chansen om några dagar. Känns lite overkligt - henne var man ju lite småkär i på mellanstadiet. Det blir en mycket intressant duell då det verkligen är festivalens ytterligheter som möts. Årets mest traditionella bidrag mot det mest okonventionella bidraget kanske någonsin - en vattendelarduell om någon! Våra chanser mot denna svenska musikikon kan ju i sanningens namn kännas minimala, men vi ska göra vad vi kan, för vi känner ärligt att vår unika låt behövs i finalen.
Så Pernilla, bered dig på drabbning - vi möts i Örebro! ;)
Kram,
Daniel och Pain of Salvation
Jag är ju mer en krönikör än en bloggare, det har jag insett för länge sedan. Nu är det ju sällan krönikörsgenen efterfrågas när man är sångare i ett hårdrocksband (erkänner att jag ryser lite när jag använder det ordet, men får i alla fall inte utslag som jag får av ord som "progmetal"), men jag har gjort vad jag kan för att hålla fortet enligt min gamla devis "ska man ge sig in i det nutida massiva kommunikationsflödet och ta upp bandbredd i media ska man fan ha något vettigt att säga annars kan man hålla tyst".
Men varje dag ökar min stress av att se alla andra Melodifestivalartister spotta ur sig det ena inlägget efter det andra. Jag sitter och mixar skiva men kan inte låta bli över att känna en stress över att jag kanske borde blogga istället. Eller twittra. Facebooka. Skriva om vad jag borde göra istället för att göra det, liksom...? Och så svär jag tyst för mig själv när stressen hindrar mig från att sova. "Ska det vara så här?" frågar jag mig själv (men tyst, så jag inte väcker familjen).
En annan fick ju hålla sig till att lusläsa Okej och ge sig till tåls i väntan på den där enda intervjun om året med ens favoritartist eller -band, lagom till något skivsläpp. That was it. Och det fungerade faktiskt. Resten av året kunde jag ägna mig åt att nåla upp posters och längta efter nästa artikel i Okej med Kiss - och de kunde i sin tur foka på att göra musik och vara på turné - ingen förväntade sig att de skulle ge upp både integritet och kvalitetskrav för att vara tillgängliga 24/7 året runt. Vem tycker att vi har mer tid över för sådant idag?
Så ligger jag och resonerar för mig själv i sängen (och skulle ju i ärlighetens namn lika gärna ha kunnat spendera den magsårstimmen på att faktiskt skriva en blogg), tills jag tycker att jag låter och känner mig för mycket som en farbror och bestämmer mig för att inte tänka så mycket utan bara gilla läget. Skivan kan jag mixa en annan dag.
Och det finns faktiskt en hemsk logik i det. Skivmixning är ändå jobbtid som fansen inte märker annat än en enda dag - när skivan kommer ut. En blogg, däremot, märker de ju dagligen. Det gäller att finnas och synas - armbåga sig fram lite i mediautrymmet. Tänk kvantitet! Get with the program. Blogga! Digitalt småpladder is da shit!
Så försöker jag steg för steg övertyga mig om att jag snarast bör komma till den punkt då jag får ge upp kvalitet för kvantitet och hänge mig åt det snuttifierande bloggandet. Snart. Vilken dag som helst nu. Men inte idag. Idag skriver jag mer i krönikeform, om något jag funderar på, något som kanske kan få andra att fundera också. Ett steg i taget. Jag har åtminstone tagit tag i mitt ena problem nu - jag kommer att kunna somna bättre i natt! Jag har ju faktiskt bloggat... :)
Kram,
Daniel (numera sångare i ett sk blogmetal-band)
Ursprungligen publicerad på http://ekuriren.se/kulturnoje/danielgildenlowsblogg
Det är inte svårt att föreställa sig hur det kan ha gått till. I enkla drag, vi har tio kompisar med 100 kronor var (vi kan föreställa oss riksdaler, dollar, intergalaktiska krediter eller vad som helst, men låt oss kalla det kronor just nu). Vår sedelärande berättelse tar sin början en vacker dag då Benke föreslår för de andra nio att han nu ska ta hand om alla deras pengar.
Av uppenbara skäl ställer sig hans vänner något tveksamma till detta djärva förslag, men Benke står på sig och menar att han bara handhar deras pengar – de kan ju komma till honom och hämta ut sina pengar närhelst de vill. De behöver inte gömma sina pengar hemma i madrassen och dessutom lovar Benke att de ska få ersättning för att han får disponera deras pengar.
Vad har då Benke att vinna på detta? Jo, han investerar 600 av de 1000 kronorna i en mjölkko (återigen, vi kan föreställa oss en guldrush, en oljerigg, en polarexpedition eller aktier – men vi kallar det mjölkko för det är jag som bestämmer). Mjölken som han säljer ger vinst, och de 400 resterande är mer än nog för att förse hans nio vänner med de uttag de gör under året. Vid årets slut meddelar Benke glatt sina vänner att de får 15% i ränta, och ger dem 15 kronor vardera. Benkes vänner känner sig nöjda och tänker att det är minsann ordning på Benke trots allt.
Men Benkes vinst från mjölken gav så pass mycket vinst att Benke dessutom kan ta 100 kronor för egen del och fortfarande ha lite över att köpa ytterligare en mjölkko. Benke har nu alltså tjänat lika mycket pengar som hans vänner hade från början, bara genom att använda deras pengar.
Vi har väl alla förstått vid det här laget att Benke byggt en rudimentär bank. The Bank of Benke. Och det är gott så. Vi kan fortfarande tydligt se hur det hänger ihop och att Benke i själva verket bara är en driftig person som, med ansvar får vi hoppas, investerar och handhar pengar som inte är hans, utan lånade.
De logiska stegen, förutsatt att Benke sköter sig, är att kompisarnas kompisar hör talas om det här och också vill vara med. Benkes verksamhet ökar och det ställs högre och högre krav på säkerhet – han får investera i en bra lokal med säker förvaring. Mjölkkorna behöver en ladugård. Mer folk måste anställas. Allt hänger på att kompisarnas (som nu nått långt bortom vänkretsen och följaktligen kallas “kunder”) pengar räcker till och att vinsten täcker dessa utgifter och Benkes allt högre lönekrav. För att göra sin verksamhet så attraktiv som möjligt får Benke komma på nya tjänster som man som kund får “på köpet” när man lånar honom sina besparingar.
Men visst vore det knasigt om Benke sänkte allas räntor till nästan inget alls? Och visst vore det knasigt om han tog betalt för alla de tjänster som behövdes för att göra idén möjlig – och Benkes kompisar behövde betala när de skulle ta ut några kronor eller betala en räkning? Och visst vore det knasigt om Benke själv tjänade mycket mer än hans kompisar bara på deras pengar, även när vinsten från mjölkkorna minskade? Tack och lov kan ju det inte hända, för då skulle Benkes kompisar fråga Benke vad i helvete han höll på med. Benkes kompisar skulle kräva sina pengar tillbaka.
Hopp framåt några hundra år eller så. Benkes idé har blivit ett institutionellt imperium. Man har helt tappat känslan för att bankerna lånar kundernas pengar. Att äga en bank är lukrativt och man kan tjäna mer på att låna andras pengar än på att sköta om de som pensionerar sig från banken, om ni hänger med. Det finns ingen ränta att tala om och alla småtjänster kostar extra – och skulle vi alla vilja kräva våra pengar tillbaka så finns de faktiskt inte där. Benkes kompisar kunde i så fall ha krävt en mjölkko istället, med våra innestående pengar är imaginära på någon börs någonstans, och tillfaller i vilket fall inte kunderna om banken inte är likvid.
Men det mest ironiska av allt kvarstår. I dagens samhälle är vi faktiskt tvingade att använda bankerna. Det finns ingen väg runt det. Det är inte en tjänst eller service längre, det är en premiss. Försök själva – spara kontanter hemma och betala räkningar med. Lycka till. Vad händer den dag Peder “Klonken” Jonsson tar sin sparade livsförmögenhet från sin madrass och upptäcker att han måste ha ett kvitto på var pengarna kommer ifrån om någon ska överföra dem? Vad händer när vi ser att bankerna inte sköter sig och respekterar pengarna de lånar av sina kunder?
Kort sagt, vad händer när Benkes kompis Emil inte får använda sina pengar i byhandeln för att de inte gått genom Benke, och Benke dessutom tagit bort räntan för Emil och sedan ändå tar ut en fet bonus åt sig själv?
Jo, Emil går hem till Benke och slår honom på käften för att han blivit dåligt uppfostrad och inte vet hut.
Daniel Gildenlöw
Jag förstår inte.
Någonstans runt fyra miljoner tittare. Jag har försökt greppa den abstrakta ekvationen ett tag nu. Fyra miljoner. Vi spelar mycket ute i den stora vida världen och vi har haft runt tio tusen i publiken, men i sanningens namn - allt över två tusen ser ganska lika ut från scenen. Fyra miljoner däremot - det är närmast surrealistiskt. Lättare, rent matematiskt är att föreställa sig halva landet. Och det är här det börjar hisna på riktigt.
Jag startar varje dag framför Bolibompa med min äldste son Sandrian (tre och halvt). En dag slog statistiken mig - cirka hälften av alla programledare för Bolibompa kommer att titta på mig om några veckor (och Salems bror lär ju vara en av dem får jag anta). Men det stannar inte där. Hälften av alla deras gäster. Hälften av kamerateamen. Och det fortsätter. Hälften av alla deltagare i Let's Dance. Två av deltagarna som Helge Skoog ironiserar över i varje avsnitt av Halv åtta hos mig (och således hälften av Helge Skoog - hans bättre hälft får man hoppas). Hälften av alla som jobbar på SEB. Varannan person jag möter på gatan i vilken stad som helst i landet! Varannan kändis i Se & Hör (och vi kan nog lugnt räkna in 100% av de som arbetar där)... Det är i de överskådliga situationerna som kalkylen blir mest imponerande.
Men rent känslomässigt är det fortfarande nästan lika surrealistiskt. Kanske är det för att man inte vet riktigt vilkan hälft av personalen på Försäkringskassan som faktiskt kommer att titta. Eller också är det bara för att det är så orimligt att en halv befolkning sitter vid TVn samtidigt? Jag vet inte, men jag försöker fortfarande greppa det, mitt i denna underhållande och sköna cirkus som är Melodifestivalen. Jag misslyckas dagligen med att få mitt matematiska sinne att övertyga min känslomässiga förståelse, men det är ett skönt misslyckande. Hur skulle jag annars kunna förbli mig själv?
På lördag gör jag mitt första treminutersgig - och det är så jag kommer att se på det. Tre minuter att visa något äkta och realistiskt i en surrealistisk kontext som lätt sveper iväg sina deltagare. Tre minuter av fötter på marken. Tre minuters kommunikation med fyra miljoner människor. Där de tillsammans blir obegripliga för mig, strävar jag efter att bli begriplig för dem.
Jag kan bara hoppas att hälften av befolkningen kommer att förstå oss.
Kram,
Daniel
Jaha, då var vi igång med Snowfish då, vi tänker försöka expandera sidan gradvis dag för dag fram till Melodifestivalen. Vi är med i första deltävlingen i Örnsköldsvik den 6:e februari - här kommer ni ha chansen att läsa på lite och lära känna oss innan ni röstar på oss :)
Våta pussar,
Daniel / Pain of Salvation