Jag är ju mer en krönikör än en bloggare, det har jag insett för länge sedan. Nu är det ju sällan krönikörsgenen efterfrågas när man är sångare i ett hårdrocksband (erkänner att jag ryser lite när jag använder det ordet, men får i alla fall inte utslag som jag får av ord som "progmetal"), men jag har gjort vad jag kan för att hålla fortet enligt min gamla devis "ska man ge sig in i det nutida massiva kommunikationsflödet och ta upp bandbredd i media ska man fan ha något vettigt att säga annars kan man hålla tyst".

Men varje dag ökar min stress av att se alla andra Melodifestivalartister spotta ur sig det ena inlägget efter det andra. Jag sitter och mixar skiva men kan inte låta bli över att känna en stress över att jag kanske borde blogga istället. Eller twittra. Facebooka. Skriva om vad jag borde göra istället för att göra det, liksom...? Och så svär jag tyst för mig själv när stressen hindrar mig från att sova. "Ska det vara så här?" frågar jag mig själv (men tyst, så jag inte väcker familjen).

En annan fick ju hålla sig till att lusläsa Okej och ge sig till tåls i väntan på den där enda intervjun om året med ens favoritartist eller -band, lagom till något skivsläpp. That was it. Och det fungerade faktiskt. Resten av året kunde jag ägna mig åt att nåla upp posters och längta efter nästa artikel i Okej med Kiss - och de kunde i sin tur foka på att göra musik och vara på turné - ingen förväntade sig att de skulle ge upp både integritet och kvalitetskrav för att vara tillgängliga 24/7 året runt. Vem tycker att vi har mer tid över för sådant idag?

Så ligger jag och resonerar för mig själv i sängen (och skulle ju i ärlighetens namn lika gärna ha kunnat spendera den magsårstimmen på att faktiskt skriva en blogg), tills jag tycker att jag låter och känner mig för mycket som en farbror och bestämmer mig för att inte tänka så mycket utan bara gilla läget. Skivan kan jag mixa en annan dag.

Och det finns faktiskt en hemsk logik i det. Skivmixning är ändå jobbtid som fansen inte märker annat än en enda dag - när skivan kommer ut. En blogg, däremot, märker de ju dagligen. Det gäller att finnas och synas - armbåga sig fram lite i mediautrymmet. Tänk kvantitet! Get with the program. Blogga! Digitalt småpladder is da shit!

Så försöker jag steg för steg övertyga mig om att jag snarast bör komma till den punkt då jag får ge upp kvalitet för kvantitet och hänge mig åt det snuttifierande bloggandet. Snart. Vilken dag som helst nu. Men inte idag. Idag skriver jag mer i krönikeform, om något jag funderar på, något som kanske kan få andra att fundera också. Ett steg i taget. Jag har åtminstone tagit tag i mitt ena problem nu - jag kommer att kunna somna bättre i natt! Jag har ju faktiskt bloggat... :)

Kram,

Daniel (numera sångare i ett sk blogmetal-band)

SENASTE INLÄGG